Thursday, August 5, 2010

Erik Lindegren 100 år

”För att vårt enda rede är våra vingar

i en luft som blåklint och tonande hav
i ett sken av snäckstrandsfärgade moln
hör vi plötsligt aftonens vinande pil
ser vi kvällningens dubbla landskap sväva”
(Ur Pastoralsvit 1947)


Naturligtvis finns det ,till exempel i lyriken,objektiva värden. Att anta motsatsen skulle ju ha den absurda konsekvensen att den ena dikten kan ersätta den andra; alltså att vad vi tar till oss är likvärdigt. Ungefär som granola eller hamburgare. Ett rimligt test på en dikt av verkligt
värde är att vi inte kan frigöra oss från den. Den reellt existerande dikten har en egenskap som kan påminna om matematiska bevis:den är konklusiv,vi kan inte undfly eller återställa den.
Erik Lindegrens poesi är inte omfångsrik.På tjugo år tillkom de tre diktsamlingar som han själv såg som kärnan i verket ”mannen utan väg” 1942,”Sviter” 1947 och ”Vinteroffer” 1954.Den ursprungliga upplagan av ”mannen utan väg” räknade bara femhundra exemplar och den sista stora samlingen upplevde tre upplagor samma säsong den kom ut.Det säger något om en utveckling,från endast motvilligt accepterad avantgardist till hyllad diktarfurste som Lindegren genomgick i dessa decennier.Till berömmelsen bidrog lysande översättningar;Saint-John Perse, Nelly Sachs, Rilke .För att inte tala om operalibretti ”Aniara”,”Herr von Hancken”.
I de tre samlingarna finns dikter av den halten att vi nog lugnt kan betrakta hans verk som en omistlig del av den svenska lyriken.Vem skulle vilja leva utan strofer som denna:
”Vi går i stelnad,glasklar svindel
(det blå är outsägligt,skymtar fram somm havet)
vi går som svalan flyger med sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra kroppars guld
och vintersolen smälte sitt silver i våra lemmar
och som en månes stigande fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt strålande,stigande hav
Thalatta”
När denna poesi går till är den praktiskt taget fulländad.Där Tranströmer i något enstaka fall kan bli störande mysig och där Ekelöf inte sällan hemfaller till mumbo-jambo förlorar aldrig Lindegren en slags iskall inre disciplin.
Kombinationen av sinnlig hetta – han är mycket mer erotiker än någon av sina celebra samtida,inklusive den tröttsamme Artur Lundkvist – och ett slags arktisk ensamhet hålls hela tiden i kontroll:”roseneld och snö” säger han själv i ”Arioso”.
Hans poesi är mycket visuell – färger spelar en central roll som i citatet.En forskare har påpekat att han skapar en egensammanhängande mytologisk eller surrealistisk bildvärld.Den är vild men inte osammanhängande:
”skugglös slingrar sig misstagens väg
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet”
Det är ingen tillfällighet att vad han ville se som den första egentliga diktsamlingen heter ”mannen utan väg”.Detta är dikt i krigstidens hårt klirrande landskap,det är existentialism av samma kvalitet som hos den unge Sartre i ”Varat och intet”.
Det handlar om det omöjliga sökandet efter en obefintlig instruktionsbok i ett landskap
”där ordet begår harakiri i krevadernas sken
och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod”.
Det märkliga är att all denna rikedom inte har kommit tillsammans förrän nu i en omsorgsfull volym”Samlade dikter” Themis 2010 .Jättearbetet med att spåra upp varje publicerad dikt av Lindegren från tidskrifter,konstkataloger,publikationer att kommentera allt detta och ställa det på textkritiskt säker grund tillkommer Daniel Pedersen. Det är,om jag är man att bedöma det,ett mönstergillt arbete,förtjänt av att hamna i många bokhyllor.
I en period där det förefaller mig som om denna svenska poesin inte vill särskilt mycket ,kunde få böcker vara lika välkomna som den här.

5 comments:

  1. Jo Lindegren är stor, man finner en unik förening av renhet och skärpa, dessa branta bilder, dessa tankesprång förfelar aldrig sin effekt. Den sparsmakade Lindegren är stilsäker som nästan ingen annan i svensk poesi.

    ReplyDelete
  2. I det anförda citatet kan man titta på vad som egentligen gör Lindegren till den storhet han är. Det är så exakt genomtänkt, så övervägt och kontrollerat; det är inte bara känsla. Det är formuleringarnas och metaforernas inbyggda antiteser, motsägelser och spänningar; rede - vingar, kvällens pil: från det vida, stilla till det lilla, snabba. Det är slutraden, som får en att fråga sig: vad är dubbelheten hos kvällens landskap? Man går tillbaka i texten och ser att slutraden förberetts och underbyggts med anförda paralleller: blåklint/hav, snäckstrandsfärgade moln. I kvällningen mörknar landskapet, detaljerna skyms, och landskapet blir därigenom visuellt jämställt med himmelen, varför vi just i kvällningen får den fördubbling Lindegren anger. Det är som sagt lika intelligent som det är vackert, vilket markerar en verkligt stor poet.

    (Det är svårt att inte förbinda Lindegren med den modernism som föddes i Frankrike på 1800-talet, framför allt med Rimbaud, naturligtvis, men också redan med de Nerval, och som jag själv tagit mig an i stor skala:

    Ordgaller

    Franska är ett mycket svårt språk som jag själv är rätt ny på. Mina bristfälliga översättningar skall uppgraderas efter hand.)

    ReplyDelete
  3. Jag funderar på etiketten "lyrisk värderealism". Ja, poesin är inte bara "litteratur" i ordets inskränkta bemärkelse, den har ett slags ontologisk särstatus, den är estetik, en egen livskategori. Den beskriver inte, den uttrycker, den arrangerar det sinnligt observerade i en enhet som hos läsaren genererar en icke-sensorisk och subjektiv varseblivning vars särdrag i själva läsupplevelsen blir oskiljbara från de "sinnesdata" dikten frammanar. Från fenomenologisk synpunkt ter sig de emotivistiska, "värdenihilistiska" metaetiska teorierna långsökta och omotiverade, vilket åskådliggörs skarpt i diktupplevelsen. Men då införs ofrånkomligt ett subjektivt inslag i tillvaron. Gustafsson finner (liksom jag) Artur Lundkvist tröttsam, och det är han också, relativt just den mottagaren. Andra beundrar Lundkvist med samma rätt. Hans opersonligt maskinmässiga malande erinrar åtminstone mig om den antika episka poesin, med dess monotoni, hexametern, det är en ansats som inte skall förringas, och han är onekligen kompetent.

    Varför först nu denna samlingsvolym? En politisk utvikning: Sverige är ett litet land, här räcker inte marknaden till (vilket den gör i USA). Men också vårt land måste ha en bärande elitkultur. Denna måste subventioneras, vilket enklast sker skattevägen. Jag förespråkar ett slags aristokratisk socialism här. Problemet är förstås att trygga kvaliteten hos de bestämmande instanserna, och där ser det inte alltför ljust ut. Tack och lov för internet och bloggarna! som medger en närmast kostnadsfri produktion. Men läsekretsen är ju för bedrövligt tunn. Jag tycker vi måste göra upp med den falska jämlikhetsideologi som de rödgröna förespråkar. Allt är INTE lika värt, det är en betydande nivåskillnad mellan Jingle Bells och Mozarts Requiem, men det får man nästan inte säga.

    ReplyDelete
  4. en kommentar angående kommatering. Har sett att behandlingen av mellanrummen (och icke-mellanrummen) i samband med kommatering sker lite hursomhelst i Gustafssons texter. Är det Lars själv som inte är uppmärksam på hur det ska göras (vilket jag har svårt att tro), eller har det någon annan orsak?

    ReplyDelete
  5. http://hem.bredband.net/b142595/lindegren.html

    ReplyDelete