Friday, October 19, 2012

MALMJAKTENS HEMLIGHET







                      
Flera nyblivna ägare och läsare av min roman "Mannen på den blå cykeln" har frågat mig litet grann om den typ av malmjakt,"Malmchasen" den högriggade tvåmastare som var i trafik på Strömsholms kanal ända in på trettio
talet och av vilken ett exemplar i romanen hamnar i det oändliga djupet i Åmänningens djuphål, Bo Gryta.Salig Björn Nilsson skänkte som votivgåva till Väster Våla Kyrka en vacker modell gjort av någon mästare i Stockholm,vars namn jag tyvärr har glömt.Men så  ser den ut i sitt kyrkfönster. 
Mannen vid masten,ett slags Odysseus,centralfigur i min roman är på Einar Gustafssons fotografi från 1924 en autentisk kanalskepppare ombord på sin chas.


 
 
 

Thursday, October 4, 2012

Sediment.Ett lysande miljöreportage




Jag föreställer mig att Elfriede Jelinek , i vars knepiga dramer sjöarna i Vorarlberg och annorstädes,alltid är förpestade och stinkande kemikalieträsk, skulle kunna hämta  inspiration till ytterligare några skräckdramer ur ett mycket anmärkningsvärt miljöreportage av Trygve Bång.Boken, ”Modersuggan och det osynliga lort-Sverige” ( Frivolt 2012 ) Boken,som är försedd med ett lärorikt förord av limnologiprofessorn Sven Björk,är något av det ruskigaste jag har läst på rätt länge.
                Den handlar om hur en pappersmasseindustri , Böksholm, ägd av i tur och ordning två ägarkonsortier,under 79 år tilläts att i all stillhet och utan minsta påföljder,förpesta ett helt småländskt sjösystem.Det handlar om Mörrumsån  hela vägen från intaget av rent vatten i Örken och hela sjökedjan ner till Östersjön.
                Böksholm,Klippankoncernen,Södra Skogsägarna – alla fortsatte de att deponera enorma mängder som bildade djupa sediment. Fiske, sjösystem och framförallt vattentäkter förgiftades i decennier med de giftiga avfallsprodukterna från pappersmasseproduktion. När till sist den internationella konjunkturen gjorde fortsatt verksamhet olönsam, sprängdes hela den centrala delen av böksholmfabriken,efterlämnande ruiner där inte bara sulfitkokarnas rester utan också enorma mängder av asbest hamnar i rasmassorna,diskret gömda bakom taggtrådar och inträdesförbud.
                Detta handlar om ansvarslöst ägande i storormat.Men det är också en historia om kommuner och länsstyrelser som tillåter en delvis irreparabel naturförstörelse till förmån för illa uppfattade samhällsintressen i form av snabba cash som jag berättade om i min expressenartikel den 10.8.
                Sverige har ,liksom Ryssland ,ytterst stränga miljölagar.Och liksom i ryska federationen beivras inte miljöbrott.Länsstyrelsen i Växjö satte under nittiotalet in många arbetstimmar på att ”kartlägga” miljöförstörelsen i Mörrumsåns vattensystem.Men,som Trygve Bång påpekar i sin mycket välskrivna bok;man gjorde absolut ingenting åt den.Intrycket av diskreta överenskommelser mellan skål och vägg är inte helt möjligt att avvisa.
                En av bokens många lysande anekdoter är den om de trettioaborrarna. Eftersom aborrar anses stationära till sina vanor ville man fånga några stycken uppströms den nedlagda sulfitfabriken och några nedströms för att jämföra deras hälsotillstånd.Gott och väl; när länsstyrelsens expertuppbåd skall ta sig an den nersmutsade Drevsjön finner de att det tyvärr inte går att ro en eka där.Medelvattenståndet på en halv meter har minskat under det segelbara.Vad gör man ?
                Enkelt,min käre Watson,man öppnar dammluckorna från den som ren betraktade sjön Örken,uppströms.Och se,strax går det inte bara att ro utan också att fånga förträffliga aborrar i den stackars förtalade Örken.Inget fel på den sjön,inte !
                Denna historia skulle vara underbart komisk om den inte vore tragisk.
                  Bångs briljanta reportage visar än en gång hur brådskande det är att Sverige får en ny,aktiv,verklighetsorienterad,gärna militant miljörörelse.Inte en som förlorar sig i lika orealistiska som rituella symbolförslag om förödande bensinskattehöjningar och ekonomiskt omöjliggjord flygtrafik, utan en som tar sig ner till markytan med dess koloniala skogsskövlingar och till industriella avstjälpningsplatser förvandlade sjöar. Det är här den behövs.