Sunday, September 22, 2013

Tolv år Svenske journalisten Dawit Isaak tolv år i Eritreas fängelse



Lars Gustafsson



Inom tolv år hinner det lilla barnet
bli fotbollsspelare,cyklist,poet
och varför inte samtidsskildrare ?

Inom tolv år hinner nya teorier erövra världen
och åter förkastas, företag växa,
blomstra och dö, liksom även gangstervälden.

Inom tolv år har ungefär en femtedel förgått
av den  egendomliga film på den fladddrande duken,
 så osäkert uppspänd,som vi kallar livet.

Inom tolv år kan fuktiga väggar
som avgränsar ett mycket slutet rum
nästan omärkligt förändra sitt mönster.

Inom tolv år kan den slutliga sprickan
långsamt anas i Förtryckarens vidriga mur.
i den fasansfulla muren.



Friday, September 20, 2013

Three new Poems


Tid och skugga


Alltså då  på väg  och ifrån

fjärilskuggans korta ögonblick

och under min egen skugga

över gårdsvägens grässvål 

(som inte heller varar länge)

har en stillsamt grubblande jordhumla
förlagt sin
egendomligt pedantiska verksamhet
förlagt den till just detta här och nu
(hade hon förlagt den till tolvhundratalet
hade det troligen inte sett annorlunda ut )
och söker här det ena och det andra.
Vad vet vi om jordhumlors tankar ?
Naturligtvis tänker dom !
De ser en helt annan planet.



De gamla torpen


De gamla torpen uppe vid skogsbrynet,
dog långsamt;
Gnarp,Naddtorpet,Rulltorpet,Byggetorp
Ännu på femtitalet kunde man glänta på
vemodigt knarrande dörrar
och se in i övergivna rum
där tapeterna hängde i flagor
I en diskho av ännu rostfri plåt
dröjde kanske ett sprucket glas
eller en tallrik med rosenmönster.

Nu går länshuvudväg 65 intill
det som en gång var en förstuga
och i skuggan skymtar det sista av ett äppelträd.
Var äro de ? Det har varit.





 Utkast till en teologi

Gud befinner sig alltså
om man får tro en äldre tids teologer
i ett tillstånd av evig salighet
och kan därför inte beröras
av mänskliga lidanden.
Det är ju skada.Annars
hade hon kunnat lära sig något
inte minst om sin egen verksamhet.
Och då blivit ännu fullkomligare.

Det är märkligt; varje gång
det har varit jordbävning i Kina
öppnar sig den övre fönsterluckan
till det antika golvuret i köket.
Seismisk sympati ? Ockult fenomen ?
Eller en av dessa meningslösa gester
med vilka världen grimaserar
oss till mötes,
en elak, litet dum pojke på en skolgård,
som till varje pris vill jävlas
för att vi skall
lägga märke till honom.

Ingenting annat.