Återbesöket – Gunnar Ekelöfs ’Färjesång’

I orostider som denna – förkrigstid, folkvandringstid - kan det bli självklart att söka sig till kanon. Den ger en dyrbar hemkänsla i en allt svårbegripligare värld. Med kanon menar jag den litteratur,som en gång skriven, inte kan tänkas bort igen.

      Gunnar Ekelöfs ”Färjesång” utkom i Stockholm 1941.Det välbevarade exemplar av första upplagan som jag hade turen att hitta i Rönnells Antikvariat strax före jul har jag haft svårt att skiljas från sedan dess.Redan dess fysiska gestaltning – något av det bästa i den tidens bokkonst,ger en njutning.

      Bakom det vackra omslaget och Stig Åsbergs ännu vackrare försättsblad gömmer sig några av det svenska nittonhundratalets viktigaste dikter. Och det innanför åttiotre sidor – kanske värt att lägga märke till i en tid när wordprogrammets lockelser frambringar broilers till diktsamlingar på över tusen sidor.

      Här finns mästerverk;”En värld är varje människa”,”Eufori”,”Jag tror på den ensamma människan” och den märkliga och ändlöst tänkvärda dikten ”Du säger ’jag’ och ’det gäller mig’” med det märkliga omkvädet ”I verklighet är du ingen”.

      ”Färjesång” låg alltså färdig 1941. Vad är det egentligen som den försöker säga ? Att vi  bör övervinna världen ?

      ”Jag sjunger om det enda som försonar,

      det enda praktiska, för alla lika:

      Hur sällan mänskan äger makt

      att avstå makt!

      Att avstå jag och talan,

      det enda som ger makt.”

Det är tankar som har djupa rötter i de ostasiatiska kontemplativa traditionerna;Tao och Zen. Du blir fri i det ögonblick du slår dig ner i en själens mörka biograf och lär dig uppfatta dina tankar och lidelser som ett fastlagståg av skuggbilder däruppe på duken.

      Det är ord som lätt kan missuppfattas i en tid när världsläget och moralen tycks mana till handling, och mycket riktigt har Ekelöf lagt in ett varningsord på en av bokens sista sidor. Dikterna heter det, får inte misstolkas som uttryck för defaitism.Utan det handlar om ”en fösvarsattityd mot varje form av totalitär narkos,också mot varje slag av lättköpt säkerhetskänsla och tillförsikt.” Det är tänkvärda ord, också idag.

      Så är det då den ofta antologiserade :

      ”En värld är varje människa,befolkad

      av blinda varelser i dunkelt uppror

      mot jaget konungen som härskar över    dem.”

Idén är inte ny. Den finns hos de gamla arabiska mystikerna,Averroes och Avicenna.Och den finns hos Hippolyte Taine,som tänker sig det undermedvetna som ett slags desorganiserad folkmassa av idéer oh impulser som kan gruppera sig – ungfär som ett politiskt parti – och där majoriteten blir till medvetet tänkande.

      Idén kan påminna om Tomas Tranströmers så ofta citerade ”Romanska bågar” där varje människa ses som en katedral.Men idén är inte riktigt densamma:

     

 ”Skäms inte för att du är människa,var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig,och det är som det skall”

      Tomas Tranströmers väldiga inre människa andas frid, den är ett andaktsrum.(Inspirationen var Domen i Pisa) Dikten har övertagit något av den italienska arkitekturens utopi ,som Albert Magnus dröm om stadsbilden som ett uttryck för ett harmoniskt samhälle. (Så långt från dagens stadsbilder.). Ekelöfs inre rymd liknar snarare en upprörd massdemonstration.De inre människorna,de möjliga, befinner sig i dunkelt uppror.Vad vill de ?

      De vill bli verkliga.